Ja dåså!

Ronja

Lillasyster saknar Ronja Rövardotter.
Ronja rövardotter är ett barn som (trots bristande geografi-mate-SV kunskaper) klarar sig i livet. Hon är den där drömmen, känslan av bevarad svensk natur och frihet att skrika ut sina känslor i ett vårskrik. Men också friheten att visa rädsla, att inte veta vad man ska göra och om att våga lita på varandra.
Så idag, under konsumtionspress, växthuseffekt och finanskris kanska det äntligen är dags att blicka tillbaka till mossig skog och rövarvrål.
Total ärlighet och öppenhet, det är vad lillasyster längtar efter, för först då kan man lita på varandra, och kanske öppna en väg mot ett hållbarare liv

Lillasyster noterar: På radion talas det om att det inte är säkert att dinosaurierna dog av en meteror, att det kan ha varit något annat. Samtidigt muterar allt farligare sjukdomar över jorden, nu senast den omtalade svininfluensan i mexico.
Dinosaurierna var trots alt den dominerande arten på sin tid, kanske är det naturlige att högmod går före fall...

Knuff

Läs även andra bloggares åsikter om Ronja Rövardotter, Stress, Sverige, Lillasyster, Svininfluensan

Tänd ett ljus, och låt det brinna...

Lillasyster är fundersam.
Det råder delade uppfattningar om meningen med earth hour igår, och många bloggare har opponerat sig emot nedsläckningen. Själv satt lillasyster och läste en bok i skenet från levande ljus, och svor över grannarna på andra sidan som hade tvn på.

Lillasyster respekterar alla de människor som har bemödat sig att skriva negativa inlägg om earth hour, och vissa av dem har en poäng. Men nog känns det lite som att Ulla Hamilton, från vårt så älskade och omhuldade moderatparti, missade något. Genom att släcka lamporna igår visade människorna de bryr sig. Det gäller att visa att det inte är självklart att europa/ "välfärds"-länderna skall vara som lysande fläckar på mörka satelitbilder, att det inte är rätt. Personligen tror lillasyster att det var en mycket effektfull sak att släcka lamporna för en timme, för det är något som märks i mycket större utsträckning än om alla skiter i att köra bil i en timme, ni fattar? Detta är ett sätt att börja, att ta första steget mot en värld som tänker efter, något som lillasyster länge har saknat.

Så snälla söta moderata Ulla Hamilton, nästa gång kan du väl skita i att dölja dina åsikter och istället bara skrika; Å nej, jag som ville titta på robinson! tack.

Läs även andra bloggares åsikter om ulla hamilton, earth hour, moderaterna, miljö, politik

Knuff

Vårfrudagen

Eller våffeldagen, som den numera kallas, har blivit hopplöst lågprioriterad av lillasyster idag. Istället blev det ett långt samtal med vännen och en solig promenad, kanske lika bra det. Solen tar långsamt över stockholm, än pågår kriget men vi vet alla vem som vinner i slutändan.

Leve solen! Leve våfflorna! Leve konsumtionssamhället!

Våfflorna, denna rätt känd i sverige sedan 1500 talet, äts nu som fika mellan långa arbetspass. Hamsterhjulet snurrar vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om våfflor, våffeldagen, vårfrudagen

Det andra könet

På öppna förskolan i vasaparken är det full gång. Det första lillasyster ser då hon klättrar upp för berget är en mormor som gungar sitt barn och en mamma som står bredvid och skrattar.

Solen lyser inte, men det är något ljust över lekplatsen då lillasyster går in för att köpa en kaka. Det finns en gemenskap där, mammorna skrattar och kämpar med babysäkra dörrar, utockinvända overaller och skrikande barn.

Avsaknaden av pappor är total, och lillasyster förstår nästan varför. För någon sekund inser hon hur skrämmande detta kvinnokollektiv kan te sig för den som kommer utifrån, hur svårt det kan vara att ge sig in på att ta hand om ett barn när man inte, som många flickor, har fått förberedelse sedan barnsben. När man inte har lekt med dockor.

Tack alla ni som vågar.

Läs även andra bloggares åsikter om Pappa, pappor

Inte av någon större vikt, eller?

Igår kollade lillayster sitt bmi, idag åt hon lite för mycket godis och gick 5.5 km för att hålla sig i form.
Vikten betyder så otroligt mycket nu för tiden, ni skall vara hälsosamma, duktiga medborgare. Ni förväntas känna skuld, och ni gör det. Lillasyster gör det, men skäms även över skulden. Hon skäms som feminist och som aktivist
För var ska man ta vägen? Vart går gränsen mellan utseendefixering och hälsotänkande? Lillasyster tänker på storasyster, som bara för några dagar sedan sade att hon önskade att hon var gravid, för då var det socialt accepterat att vara lite mullig.

Det måste finnas en gräns, skriker föräldraskolan och pekar på lördagsgodis och långa promenader.
Men det håller inte! Då smyger den sig på, konsumtionen, reklamen. Och vem orkar säga emot, egentligen?


Frågan är kanske varför man behöver säga emot... Varför det är naturligare att acceptera? Och nu pratar vi inte bara om vikt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bmi, Viktminskning, Godis, Skuld

When I grow up...?

Lillasyster är frustrerad. Frustrerad över vännen och hennes pojkvän med kontrollbehov. Frustrerd över objektshögen under rasten, med subjektet som självklar(?) herre. Frustrerad över den förbjudna avundsjukan.

Det är eftermiddag och solen står lågt. Nere på gatan kliver tre män ur en splitterny, glänsande bil. Solglasögonen är på, kombinerat med en tjock täckjacka, så som dagen tillåter. De går med breda steg, tar upp en stor del av trottoaren. De markerar revir, ropar något åt en kvinna som går förbi, från fönstret hör man inte vad.

Lillasyster tänker på vännen som hon mött tidigare. Vännen med välsminkat ansikte, glänsande hår och snygg stil, vännen som irriterat svarar i mobiltelefonen för tredje gången "Ja, jag är snart där, nej, men gå inte nu, jag är bara ett kvarter ifrån.." Sedan vänder sig vännen till lillasyster "kan du fatta att han har ringt mig tre gånger på tjugo minuter, och nu när jag nästan är framme, då går han? Men jag måste väl gå dit ändå, han brukar säga sådär för att testa mig, vem vet.."

Lillasyster tänker på de andra flickorna, de snälla som passar in. De som under rasten bildade hög för att vara hinder i killarnas springbana, sträckte ut sig, fnittrade. Utsmetat läppstift och lite för djup urrigning. Allt skriker objekt, ta mig, rör mig!

Lillasyster tänker på sig själv, som klämmer finnar och kritiskt studerar spegelbilden. Som skäms över sin avundsjuka gentemot killkompisarnas tjejer. Är man avundsjuk så är man väl kär? Går det att avgöra så lätt? Eller kan vänskaplig avundsjuka existera även mellan de båda könen?

Lillasyster tänker på det röda läppstiftet, drar ett djupt andetag...

och avslutar inlägget

Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Kontrollbehov

Lillasyster har placerat sin blogg i Stockholm på bloggkartan.se!