Lillasyster är frustrerad. Frustrerad över vännen och hennes pojkvän med kontrollbehov. Frustrerd över objektshögen under rasten, med subjektet som självklar(?) herre. Frustrerad över den förbjudna avundsjukan. Det är eftermiddag och solen står lågt. Nere på gatan kliver tre män ur en splitterny, glänsande bil. Solglasögonen är på, kombinerat med en tjock täckjacka, så som dagen tillåter. De går med breda steg, tar upp en stor del av trottoaren. De markerar revir, ropar något åt en kvinna som går förbi, från fönstret hör man inte vad.
Lillasyster tänker på vännen som hon mött tidigare. Vännen med välsminkat ansikte, glänsande hår och snygg stil, vännen som irriterat svarar i mobiltelefonen för tredje gången "Ja, jag är snart där, nej, men gå inte nu, jag är bara ett kvarter ifrån.." Sedan vänder sig vännen till lillasyster "kan du fatta att han har ringt mig tre gånger på tjugo minuter, och nu när jag nästan är framme, då går han? Men jag måste väl gå dit ändå, han brukar säga sådär för att testa mig, vem vet.."
Lillasyster tänker på de andra flickorna, de snälla som passar in. De som under rasten bildade hög för att vara hinder i killarnas springbana, sträckte ut sig, fnittrade. Utsmetat läppstift och lite för djup urrigning. Allt skriker objekt, ta mig, rör mig!
Lillasyster tänker på sig själv, som klämmer finnar och kritiskt studerar spegelbilden. Som skäms över sin avundsjuka gentemot killkompisarnas tjejer. Är man avundsjuk så är man väl kär? Går det att avgöra så lätt? Eller kan vänskaplig avundsjuka existera även mellan de båda könen?
Lillasyster tänker på det röda läppstiftet, drar ett djupt andetag...
och avslutar inlägget
Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Kontrollbehov
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar